1920-talsmönster och tankeprocesser.

I mitt huvud finns det en liten postcentral. Jag har aldrig besökt en sådan men jag föreställer mig att det pågår ett evigt sorterande. In rullar breven på löpande band, för att destilleras ner till mindre och mindre ansamlingar. Slutligen hamnar de i din brevlåda. Det är så där jag tycker att mitt huvud fungerar. Jag tar emot bilder på löpande band, som jag sedan skickar vidare till små fack. Där bildar de en enhet som kan skickas vidare till rätt slutstation.

Låt mig ta ett exempel. Jag sitter och umgås med min bättre hälft, det vill säga Pinterest. Detta underbara verktyg för bildjunkies som jag. Är redo att starta facebookgruppen; Allt jag vet om livet har pinterest lärt mig. Nåväl. Åter till handlingen:

 l’Art et la Mode - 1925:

Scroll scroll, ah, vilket fint mönster… från 1925 you say? Ja, in med det i 20-tals albumet då. Pin pin. Klart. Livet går vidare… tills:

IMG_3609

Är på jobbet och letar broderier till en utställning. En kollega hämtar fram en fin kudde och in på postcentralen rullar ett brev som behöver sorteras. “Ohlala, något liknande har jag sett för inte allt för längesedan”, säger jag och lägger den i samma fack som bilden från pinterest.

IMG_3749

Tillbaka till livet som scrollare… denna gång på facebook. Scroll, scroll… “OOOH, fin tapet, känns som att jag sett något liknande förut?”, tänker jag och lägger den i samma postfack som de två föregående bilderna och börjar ana ett mönster…. ett 1920-talsmönster… och en färgkomposition.

Vintage Tistlar, grön 

Går in på Handtryckta tapeters hemsida för att se om bilden finns i högre upplösning nu när jag ska skriva detta inlägg. Börjar på att kolla igenom alla andra tapeter av nyfikenhet. Kollar 1970-talet. Finner denna gröna skapelse. Tänker “Äääh, vad nu, har vi hört den förut?” och skapar ett nytt fack bredvid det där senapsgula 1920-talsfacket.

Sådär håller jag på… sorterar saker, inte bara mönster, utan diverse. Sätter sällan ord på det jag ser utan tänker bara i bilder. Får därmed svårt att förklara när jag måste stiga ut ur min tankevärld. Blir trög i starten. Ställs jag mot väggen kanske jag hasplar fram ett långt “Ööööh” för att köpa mig tid.  Sedan jag kanske klämmer ur mig något om hur det på 20-talet fanns stiliserande organiska mönster i konstrasterande färger, just dessa med en blinkning mot art decons fäbless för svart och guld.  Och hur intressant det är hur dessa stiliserades ytterligare och färgschemat anpassades vid 1970-talets nostalgivurm. Men ord schmord… Bilder är livet. Klicka nedan för att glo vidare i mitt externa postfack.

blogg1920

Vi ses i marschallens skugga.

Annonser
Publicerat i reflektioner, stilhistoria | Märkt , , , , | 1 kommentar

När förnuftet övermannar köpekänslan.

Väldigt ofta när jag handlar begagnade grejer så behärskar jag mig. Efter många års handlande har jag lärt mig nyttan med att vara återhållsam. Denna nyvunna behärskning har dock lett till att jag har avstått från saker jag gärna ville ha men avstod från att köpa.

Resonemanget kanske gick: – Jamen behöver jag denna? Jag får ju typ en veckas mat för motsvarande summa. Kommer mitt liv bli bättre om jag köper den? Nä. Kommer hemmet bli snyggare? Kanske. Ja, men blir mitt liv bättre av ett snyggare hem? Nä. Äääh, jag skiter väl it då!

Man känner på sig där och då att man är lite för behärskad. Att man ska tillåta sig att gå lite mer på känsla. I sitt torra förnuft övertygar man dock sig själv att känslan ska lägga sig, att man kommer glömma vad man suktat efter.

IMG_3319

Under ett år och sex månader har jag gått och väntat på att förnuftet ska övermanna känslorna av förlust jag känner inför denna målning. Jag fann den på en liten antikhandel i Väschöttska schlätten. Jag föll direkt! Så mycket att titta på, så mycket att fundera i kring. Allt från vem hon syr åt, till vems håret i hårarbetet på väggen är.

Självklart hamnade jag i det där torra resonemanget jag nämnde kom fram till att jag inte behööööövde tavlan (men ville ha den). Behöll min sista livlina i form av att jag alltid kunde åka tillbaka dagen efter och köpa den. Tog INTE mitt förnuft till fånga utan åkte mycket riktigt tillbaka dagen efter och lät känslorna styra. Tavlan skulle bli min.

Butiken visade sig vara stängd, trots att det stod att den skulle vara öppen. Trampade utanför dörren i en timme, googlade, ringde samtal. Gjorde vad som stod i min makt för att tavlan skulle bli min men fick erkänna mig besegrad.

Har sedan dess sökt efter ett plåster på såret. En tavla som skulle kunna fylla hålet efter min förlust. Ju längre tiden har gått desto mer har jag blivit varse att en tavla i min smak och prisklass sällan hamnar på marknaden.

Jag hade lärt mig en läxa, må aldrig detta hända igen. #neveragain

IMG_3738IMG_3740

Må ni tro att jag illa kvickt bestämde mig för att dessa damer skulle bli mina när jag såg dem dyka upp på en auktionssida. Återigen föll jag, men denna gång mer av måleriet, av tidsperioden och sist men inte minst…

IMG_3738

Blicken! Allt annat än öm och mild. Hon går just nu under arbetsnamnet Surkärringen, i väntan på bättre(?) namn.

Konstnären då? Ja, han var en förmåga från Gävle vid namn Gustaf Höglund, vilket gjorde det lite extra roligt. Höglund ingick i ett konstnärskollektiv som kom att kallas för Brynäsgruppen. Namnet myntades av grundaren till museet jag jobbar på. Ja, lite extra kul igen. Fann följande bild på kollektivet. Tänk om det hade varit Surkärringen där på stativet…

image

Läs mer om Brynäsgruppen i Arbetarbladets artikel: http://www.arbetarbladet.se/allmant/tavelmalarna-pa-brynasgatan

Publicerat i loppis, stilhistoria | Lämna en kommentar

Etnologens motsträviga natur.

IMG_3130

Tiden går så grönjävvla fort. Jag har inte blöggat på länge. Under tiden har jag hunnit resa, vårda relationer och börja på nytt jobb. Umgås numera hela dagarna med gamla föremål. Har alltså ett äntligen en ventil för det jag är intresserad av, det jag tidigare använde bloggen till. Lär mig nya saker om gamla grejer dagligen. Det har dock lett till att jag inte riktigt vet hur jag ska spendera min fritid. Jag menar; ska man äta, skita, sova kulturhistoria? När jag blir så där rysligt intensiv börjar jag ju till slut att ifrågasätta allt och tenderar att blir anti.

– Aaah, kompletta mönster från skrädderiverkstad från tidigt 1800 saru? Bränn skiten!

Nja, risken är väl liten men tänker att det skulle väl inte skada med en distanserande hobby av praktisk sort, kanske till och med social(?!). Kanske jag kan ta upp något halvt utdött hantverk som det finns en liten men stabil efterfrågan på. Ja, ni ser, nu är jag där och rotar igen… i historien! Jag kan aldrig ducka skiten och det är väl egentligen helt galet att vara motsträvig, men sådan är väl min natur: semiobstinat.

Tidigare i år var jag på ett seminarium som hölls av en professor i etnologi. Han förklarade för publiken att en etnolog är en professionell komplicerare. Någon som ifrågasätter varför saker är som dom är. Likt en rumpnisse undrar man varför folk gör på det där viset.

Sakta under åren har den där insikten smugit sig på mig. Jag som trott att jag blev etnolog för att jag gillar gamla grejer, för att jag är intresserad av livet förr, av levnadsöden och berättelser. I själva verket är jag nog till lika stor del en fd. envis unge som växte upp till att bli en motsträvig ifrågasättare. Någon som tycker att saker måste skava lite för att leda framåt. När saker blir för inrutade och enkelspåriga måste de utvärderas. Hur ska man annars veta om man är på rätt spår?

– Jaså, jag lade orimliga delar av lönen på att köpa antika böcker? Jamen nu måste det väl va dags att börja spela på internetcasinon ändå? Kanske testa det där med blancolån när jag ändå är i farten.

Ompröva.
Allergiska utslag av enkelriktat.
Uttröttad sukta efter enkelhet men inte ta i den med tång när den landar i knät.
Som professionell komplicerare kommer jag ju inte undan att även göra saker svårare än vad de är. Inget ont som inte för något gott med sig och vice versa. Processen är ju för det mesta utvecklande. Hur gör ni, bråkar ni med er själva när ni börjar bli för enformiga?

MVH
Nisse Rumpsson

Publicerat i etnologi, reflektioner | 4 kommentarer