Ett hundraårigt plagg berättar.

Sommaren 2003 började min familj att städa hemma på gården. Vi tog oss an utrymmen som inte var rörda på cirka 50 år. Det som skett var endast att saker hade lagrats samt fyllts på… och fyllts på. Här nedan syns en bild på pigkammaren efter städningen. Innan hade vi knappt kunnat forcera rummet och det var omöjligt att bilda sig en överblick över allt som gömde sig där inne. Papper, möbler, kläder och diverse bråte fick alltså gås igenom, bit för bit. Här hittade jag farmors gamla kläder som agerat barnsäng åt diverse katter genom åren. En klänning hittade återfann jag bit för bit i cirka tio delar. Till slut var den komplett! Ja, detta liknade mer en arkeologisk utgrävning snarare än en städning. Allt sorterades noggrant.

DSC04507

Några av kläderna vi återfann hänger på spjället i murstocken. Underst en kritstrecksrandig kavaj och överst, ett äldre klänningsliv.

image

Jag minns att vi tittade på klänningslivet och konstaterade att “folk förr i tin va små, nå så djäävulskt”. Vi var inte helt ute och cyklade, forskning har visat att vi i Sverige aldrig varit så korta som på 1850-talet, detta på grund av bistra levnadsförhållanden. Kanske hade klänningslivet tillhört någon släkting som fötts upp på skral föda, minns jag att jag tänkte.8

När jag under julhelgen satt och bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag något bekant på ett av de gamla kabinettfotona.

På bilden syns två unga fröknar. Ståendes är min farfars syster Anna. Sittandes är vad jag tror är hennes kusin som jag ännu inte listat ut namnet på. Varför de gjort sig ärende till fotografen är svårt att säga, kanske ville de endast ta ett vänskapsfoto. På sig har de högt troligt sina finaste kläder…

Anna var född 1892, så troligtvis är fotot taget runt 1910, vilket skulle innebära att hon var 18 år. Kusinen har modern och mycket tidsenlig vit blus, sant en enkel och slät kjol. Blusen har spets på bröstet och i kragen samt lagda veck på ärmarna. Annas klädsel känns mer traditionell med sina dova toner och mindre fårbogsärmar.

8
Detaljer i dräkten är till trots helt överensstämmande med kusinens. Den höga kragen samt de lagda vecken på ärmarna är tydliga exempel. Plötsligt hade dräktjackan där hemma fått liv, nu när jag återfann dess ägare. Den kunde dessutom berätta att Anna visst inte alls varit så stor som jag föreställt mig. Med tiden blev Annas kläder omoderna, och precis så som vi gör idag så förpassades det mindre moderna till att bli vardags- och arbetskläder. Ärmarna kortades av något, kanske för att de blev slitna, eller av praktiska skäl. När plagget blev för litet eller ansågs uttjänt blev det sedan förpassat till förvaring, kanske i väntan på att bli mattrasor. Istället rotades plagget fram en varm sommardag 2003 och 11 år senare berättades dess historia här på interwebbzzz.

Annonser
Det här inlägget postades i kulturhistoria, modehistoria, släkten. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett hundraårigt plagg berättar.

  1. Mikkel skriver:

    Absolut inte zzz! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s